Helvetes jävlar. Jag visste att någonting inte var som det skulle! Jag har läst, i stort sätt hela dagen, om ätstörningar. Jag vet ju att jag håller på att falla ner dit igen ganska rejält. Men iaf, jag läste en frågestund på en blogg och jag vet helt seriöst inte vad jag ska säga. Ni får läsa det själva:

Jag har kommit på att det seriöst inte finns en enda sak med på mig som jag är nöjd med. Absolut ingenting. Varken utseendemässigt, beteendemässigt eller egenskapsmässigt. Känner mig rätt värdelös.

Gråter över att jag är så misslyckad och dålig. Känner ingen glädje i någonting. Men det värsta är att INGEN vet att det är just så.

Nu ska jag gråta sönder i ångest. Ha det bra.

En ensam liten flicka går runt i staden, alldeles för tunt klädd och med blöta skor. Sicksack går hon, överallt. Omväg efter omväg. Klockan börjar närma sig småtimmarna, men hon fortsätter bara att gå. Hon fryser, men tänker att det är bra, för man bränner mer kalorier då. Och det behöver hon efter en dag som denna.

Vi lever i en ätstörd värld.

Misslyckad Misslyckad Misslyckad Misslyckad Misslyckad Misslyckad Misslyckad Misslyckad

Dra åt helvete, jälva idiot. Ljug aldrig för mig.
Jag fattar att du inte vill ha mig där, så säg bara ingenting alls istället.

Tack mamma, tack för att du praktiskt taget säger till din ätstörda dotter att hon är fet. Tack så mycket, det värmde. Verkligen.

280 dagar åt helvete.

Hittills idag har jag seriöst ätit 893,5 kalorier. Helt seriöst. Jag har lust att gå och spy, fast jag vet att det inte kommer hjälpa ett dugg. Jag skäms, fyfan.

Det var fest, både i Norrbacka och Sigtuna. Vi skulle ha åkt till Norrbacka, men Rasmus som skulle ha varit där var i Göteborg den här helgen, så vi skulle kolla hur det var i Sigtuna istället. När vi går runt och hälsar på alla så ser jag honom. Jag snappar snabbt upp hans namn, Calle. Eller Carl, som jag tycker är ett väldigt fint namn. Alltid när jag ser åt hans håll så möter han min blick och håller kvar den tills det att jag bryter ögonkontakten. Han börjar också följa efter mig. Inte sådär bakom mig, så att jag ska märka det, utan väldigt diskret. Det var Freddie som påpekade det. När hon och jag sedan står och pratar med den antagligen mest sociala tjejen på hela festen så kommer han liksom fram och lyssnar och säger att hon är hon är hans bästa vän och lägger armen om henne. Och det är så allting börjar. Han fäller någon kommentar om min navelpiercing eftersom att jag hade magtröja och då kommer Johan in och säger att han också vill ha det. Så när vi har vikt upp hans tröja så lägger vi armarna om vrandr och säger något om att vi är coola som har magtröjor. Då frågar Carl om vi är tillsammans, vilket jag nekar för glatta livet. Han ler och ser ganska nöjd ut. Vi går ner och står och pratar med honom och en av hans kompisar som jag aldrig uppfattade namnet på. Sedan sätter jag mig i soffan och säger åt Freddie att sätta sig brevid mig. Hon kommer inte, men istället så kommer Carl och sätter sig onödigt nära. Våra ben trycker mot varandras, och jag är säker på att jag inte är ensam om att känna hur dom bränner när dom nuddar varandra. Han lägger armen om mig och efter några sekunder så kysser vi varandra, utan att jag har en aning om hur det gick till. Resten av kvällen minns jag knappt. Men jag minns att det var mycket läppkontakt, mycket händer om varandras midjor och min hand i hans. Han är otroligt söt, med långt hår som sticker ut under mösskanten. Och hans ögon, sådär blå och mystiska, som om det är någonting han vill säga. Men istället så låter vi våra händer och läppar tala samma språk. "Den natten somnade jag i hans armar i en soffa, som var så trång att man var tvungen att ligga väldigtväldigt nära för att få plats."


HAHA, vilket skämt?

Säg aldrig så igen. Jag är ingenting jämfört med henne.


Jag trodde jag var redo. Ett seriöst förhållande. Äntligen. Men nej. Återigen sviker jag både mig själv dig den andra det handlar om. Förlåt, I just can't do it.

Det gör så ont i bröstet. Som att någon käller kokande vatten på mig. Mys.

Jag har precis kommit på att det faktiskt finns en sak som jag är relativt nöjd med, och det är min nos! Tack Marcus för att du fick mig att inse det. HAHA<3

Alltså, det känns så jävla konstigt. Det är liksom ett tryck över bröstet. Som om jag låg på rygg och någon låg med sin arm tvärs över min bröstkorg med hela sin kroppstyngd. Känner syrebristen tar ifrån mig all min energi. Det känns så, konstigt.

Okej, jag brukar faktiskt inte vara SÅ dålig på det där med lösenord. Blogg.se måste ha ett seriöst fel med det där, eller så är jag fan dum i huvudet på riktigt!